Det sunda ifrågasättandet av BfL

Företeelser som väller fram som stormfloder och hyllas obetingat – visst blir man lite betänksam? Var är haken?

På goda grunder har jag hört kollegor fundera över var man finner någon kritik av ”assessment for learning”/AfL (dvs det som på svenska blir BfL)? NÅGON måste väl ändå ifrågasätta och diskutera den av många – så och av mig – så hyllade Dylan Wiliam till exempel? Och jag har letat efter kritiska synpunkter. Oroväckande tomt.

Tack och lov har jag, som vanligt via det utvidgade kollegiet på Twitter (man behöver inte twittra själv, men man kan lyssna på andra. Man lär sig mycket. Pröva!), fått hjälp. En kritisk bloggpost skriven David Didau (Storbritannien), diskuterar det helt meningslösa i AfL. Om man genomför det utan tanke.

This post is really about people ‘doing’ AfL badly. Of course, none of this is to say that we shouldn’t use formative assessment, but let’s open the debate and be a little more thoughtful about why we’re using it and what we hope to accomplish. Let’s drain off the filthy bathwater and see if there’s a pedagogical baby worth salvaging.

Läs David Didaus bloggpost från augusti – och fundera själv, både över vad du gör och över vad du inte gör. Jag funderar också, över min egen praktik. Och finner (precis som D D skriver i kommentarerna, också läsvärda) att det är väsentligt att kritisera rätt saker. Illa genomförd/genomtänkt AfL leder ingenstans.

Fjärilens vingar…

Ett klipp som sprids viralt i lärarkretsar just nu är nedanstående film från mars 2012 (www.elschools.org). Det är en söt berättelse om en förstaklassares envisa försök att själv måla en bild av en fjäril med ett fotografi som förlaga, återberättad som en sedelärande historia för andra barn.

Jag tänker visa den här filmen för mina ettor och utifrån den resonera om vad respons kan utveckla – om man tänker till. Givetvis försätter jag mig i ett prekärt läge, eftersom jag själv rimligen bör försöka ge samma slags av respons som vi kommer att komma fram till är den mest användbara och framåtsyftande… men jag är ju redan i det prekära läget. Att jag både vet vilken typ av respons som är vettig (saklig, precis och framåtsyftande), och att jag vet att det är svårt att alltid leva upp till det.

Nå. Jag tänker visa filmen, och sedan diskutera med eleverna vad vi ser för framgångsfaktorer. Sakliga framåtsyftande kommentarer, och beredvillighet att lyssna på kommentarerna och göra upprepade omarbetningar till exempel. Det här ska vi sedan applicera på uppgifter vi arbetar med. I kamratresponsen i allmänhet, och lärarresponsen i synnerhet.

För den som tittar via telefon (där inte alltid filminbäddningen funkar i wordpress,har jag lärt av mina elever) en länk här, och för andra filmen nedan:

En studiedagseftermiddag med didaktiska samtal utifrån Dylan Wiliam?

En havererad studiedagsplanering inför måndagen v 44 – nej, jag kommenterar icke detta – innebar diskussion av möjligt goda sätt att använda tid på. Ett förslag i kollegiet var att vi skulle kunna mötas för att se en föreläsning av Dylan Wiliam, och sedan föra didaktiska samtal utifrån det vi sett. BRA idé tycker jag!

Nu blir det ingen sådan möjlighet just denna måndag, men troligen som ett alternativ på en annan studiedag under läråret (kanske den den 3 december? Vem vet?).

Om man vill förbereda sig lite eller mer, eller helt enkelt bara är nyfiken på Wiliam har jag följande förslag:

lite som ger mycket:

en crash-course i Wiliams forskning och syn på hur man som lärare kan utveckla sin professionella förmåga får man genom att läsa artikeln i LÄRA n3 5 2013 s 23ff
Lite mer, och också en bra ruta med hänvisningar till forskning finns i en artikel i Pedagogiska Magasinet från 2011
och längst ner på sidan finns en filmad föreläsning (38 min) från ”The schools Network Annual Conference” – jag har dock inte lyckats lista ut vilket år…

mycket som ger mer:
läsa boken ”Lärande bedömning” (finns några ex i biblioteket på skolutvecklingshyllan)
läsa Wiliams artiklar från hemsidan www.dylanwiliam.net

kritiska synpunkter på implementering av formativ bedömning:
(Tack till Pernilla Lundgren på Pedagog Stockholm som bistått med hjälp att hitta kritiska artiklar – det är inte så lätt alltid)
har redovisats i studier från Norge och Canada – och också i delar av Wiliams egen forskning. Ett blogginlägg på Pedagog Stockholm diskuterar detta här
Det finns också kritiska synpunkter på hur begreppen formativ och summativ används och en diskussion av hur formativ bedömning ska implementeras för att faktiskt fungera, vilket man kan läsa omhär i en artikel med ursprung Princeton 2011
och sedan finns också  ifrågasättande av Wiliams artikel från 1998: är verkligen effekterna så stora? (artikel från Arkansas 2009)

Föreläsningen (38 minuter – klart intressanta!)