En badge – och vad jag har lärt mig! (ny rubrik på gammalt inlägg – för jag FICK ju en badge!)

Den 12:e september skrev jag ett inlägg på bloggen om Det digitala skollyftet som en möjlig väg för lärare att utveckla sin digitala kompetens tillsammans med andra. Och ja, vi behöver utveckla vår digitala kompetens. Här fanns (finns) en möjlighet! Så här blev det för mig under hösten 2013:

Först bestämde jag mig för vad jag ville lära mig mer om…
På Skolforum talade jag med Anna Kaya, en av initiativtagarna till #digiskol* Samtalet kan du se här, och då hör du att Anna Kaya frågar mig vad jag ville lära mig. Och jag visste inte riktigt. Så kan det ju vara, man vet att det finns så mycket att lära sig, men ser inte riktigt vad det är som verkar vettigast att satsa på.
                     Jag bestämde mig i alla fall för att försöka lära mig mer om script, det vill säga en slags ”hjälpprogram” som kan göra att alla elever får en egen kursmatris eller något annat slags dokument, eller att alla rutor i en en viss matris för en viss klass markeras med en viss färg (för att visa att de klarat kunskapskraven t.ex.). Det var ganska många som ville jobba med detta visade det sig – och det finns en hel del färdiga script att använda, kopplade till GoogleDrive. En del av dessa script hade jag tittat lite på, både Johan Falks StudentMatrix (som skapar, delar ut och markerar i kursmatriser), och Doctopus (som skapar och delar ut dokument till elever). Sen fanns där gClassfolders, som skapar mappar enligt ett genomtänkt system till eleverna och som tillsammans med Doctopus skapar ordning och reda i strukturerna – något som både mina elever och jag ofta saknar, och Flubaroo som är ett magiskt självrättningsscript som Sven Järgenstedt hjälpt mig använda tidigare.
För alla som jobbar/t med script skapades illersnabbt en fb-grupp för frågor och svar, och en ”kurssite”. Upplagt för kollegialt lärande alltså!

…och sen tog vardagen över…
En och annan känner nog igen sig. Nog satt jag ett antal kvällar och försökte lära mig nytt, men uppsatsrättningar och utvecklingssamtal, och extra föräldramöten och elever som inte alls nådde målen och måste få mer hjälp och stöd utan att jag hade en aning om hur och när – det tog över. Inte deltog jag i samtalen på fb, inte bidrog jag till kurssiten.

…med små, små tidsfickor…
Men ibland kom de där, möjliga hålrum för att sitta extratid vid datorn och försöka få grepp på något av det där jag ville lära mig. Och jag valde att satsa på StudentMatrix i första hand. Tack vare Johan Falks fantastiskt tydliga och pedagogiska instruktioner (kan inte nog rekommendera) skapade jag kursmatriser för två av tre klasser, och började markera i dem. Så lätt det gick när jag fått tampas en stund med materialet!
            Jag arbetar mycket med kursmatriser, både i undervisningen (vad är det nu vi håller på med, vilka kvaliteter är det vi ska försöka uppnå, hur förstår vi skillnaden mellan olika kvalitetssteg?) och i den kontinuerliga bedömningen. Och jag HAR tyckt att det är joxigt att markera i alla individuella matriser. Det MÅSTE man förstås göra – ingen elev är ju riktigt den andre lik – men en hel del grundinställningar kan man ju fixa. Här tycker jag alltså att jag via StudentMatrix får ett tidsbesparande arbetssätt som möjliggör en tydlig kommunikation mellan mig och eleven kring vad jag ser.
                gClassfolders, som verkar som en utmärkt hjälp, har jag inte fått att funka. Det beror inte på att det inte finns vänliga och hjälpsamma kollegor därute i cyberrymden: jag har fått mycken hjälp och uppmuntran i Google+gruppen som diskuterar just gClassfolders. Men kanske är det så, trots allt, att jag inte riktigt sett samma stora behov för detta script just nu (när jag BÖRJAR med en ny klass, då kanske det blir desto mer användbart. Men de klasser jag har har jag ju skapat rutiner för redan…).
                Doctopus, till sist, är enkelt och mycket mycket användbart. Nu har jag börjat dela ut dokument till eleverna, så att de har dessa i sin mapp på GoogleDrive helt självklart – och när de så småningom får datorer att använda i skolan ser jag stora möjligheter med att dela ut lektionsmaterial vi ska använda på det här sättet. En bra tutorial för Doctopus som hjälpte mig att förstå hur det funkar finns här.

…som skapade nya möjligheter.
En bieffekt av att jag lärt mig StudentMatrix är att jag börjat använda Googles kalkylark istället för dokument för att göra kursmatriser i. Och plötsligt hittade jag nya sätt att snabbt och tydligt kommunicera med elever.
När mina treor senast höll en muntlig arumentation (enligt NP-modell, fast om annat ämne), delade jag ut en matris till dem var, där det fanns två blad. Ett blad var för deras egen självskattning, och ett blad för min betygsbedömning. Min tanke (som vi sedan prövat – med gott resultat tycker jag) är att eleven först ser sin framställning (som jag filmat och lagt som olistat klipp på Youtube, för att sedan dela länken med den enskilda eleven), och sedan går in och markerar i sin egen matris. Sedan gör jag sammaledes – och så kan vi tillsammans diskutera både det vi sett på samma sätt, och det vi möjligen betraktar med olika ögon. För att det skulle funka för eleverna gjorde jag en instruktionsfilm, där möjligheterna med färgmarkeringar och kommentarer beskrivs.

Kanske ingen badge – men mina nya skills har jag med mig!
När man avslutat sin #digiskol-satsning kan man ansöka om en ”badge”, en slags digital stämpel på att utbildningen är genomförd och att man möter kvalitetskriterierna (lär mer här). Det vore ju kul att få en – men det är faktiskt inte huvudsaken. Jag har lärt mig nya och lite smartare sätt att kommunicera med mina elever, det är det viktiga. Och jag vet av erfarenhet att så fort jag lär mig nya saker öppnas också möjligheter som jag inte tänkt på förrän de där nyheterna liksom börjat sätta sig. Vilka dessa nyheter är vet jag inte… än. Det kommer nya dagar, nya lärdomar.

Och med det tänker jag att det blev ett gott slut 2013!

*som hashtagen på twitter lyder – en slags söksträng kan man väl kalla det: sök på #digiskol så får du alla tweets med denna ”markör”. Nybörjare på Twitter (och svårt att se nyttan med ytterligare en kanal för allehanda socialt sammelsurium)? Läs Christina Löfvings artikel ur Svenskläraren nr 4/2010: Twitter – vad och hur som också finns publicerad på hennes blogg itmamman.se.

Annonser

Gråt inte, gråt inte – forska!

Nån som känner igen den uppfordrande rösten från fordomsdags radio? Oline Stig utnämnde den i Sydsvenskan 2007 till ”världens fånigaste jingel” och det är möjligt att hon har rätt. Ändå kändes den faktiskt helt relevant nu i veckan, när PISA-resultaten publicerats och diskuterats.

Det finns anledning att gråta. Jag menar det, på fullt allvar; jag som svensklärare bär sorg över att så många svenska barn och ungdomar inte får den utbildning de behöver och har rätt till. Jag får tårar i ögonen när jag skriver det här – och det är inte klemigt. Det är på riktigt. Och jag bär sorg inte bara som svensklärare, utan som samhällsmedborgare i ett land som misslyckats med att utveckla och värdera utbildning för landets alla barn och unga. Jag bär också sorg över det bristande ledarskap som präglar hela det politiska etablissemanget, SKL, regering, opposition – hela klabbet, som hittills ägnat sig åt att skylla på andra (företrädesvis varandra och i slutänden alltid oss som jobbar i de klassrum som Gud glömt) istället för att beslutsamt se varandra i ögonen och säga ”nog nu. Barnens utbildning är allas vårt ansvar och allas vår framtid. Vad GÖR vi för den?”

Men man kan inte stanna där. Vid gråtandet, ältandet, sörjandet. Vi måste agera utifrån vad vi vet. Och vi måste se till att vi utökar vårt vetande.

Jag ser två stora utmaningar för mig som svensklärare på gymnasiet de närmaste åren. Den första handlar om att möta unga människor som inte fått den läsutbildning de behöver för att klara det de förväntas göra i mina kurser. Den andra handlar om att vara en del i att sprida kunskap om läsning, läsförståelse och läsförståelseutveckling till mina kollegor som inte är svensklärare, men som – i alla ämnen – också kommer att möta unga människor som inte fått den läsutbildning de behöver för att klara de förväntas klara i kurserna.

Det senaste året har läsförmågan faktiskt varit högt uppe på agendan i skolvärlden – och alla visste att det har rasat. I den meningen var PISA-undersökningen ingen nyhet, utan bara en bekräftelse på det vi redan visste. Och i någon mån har vi i skolans värld börjat försöka förhålla oss till detta och diskuterar lässtrategier som aldrig förr. Det är bra. Men som gymnasielärare ser jag ett problem: den forskning och de metoder som diskuteras handlar i stort sett uteslutande om undervisning för yngre åldrar. När jag letar efter artiklar om läsutveckling i pedagogisk forskning handlar de sällan om mina elever. De metoder och arbetssätt som beskrivs känns inte heller omedelbart överförbara till en gymnasiekontext.

Samtidigt kan det här problemet också vara en fördel. Det finns alldeles för många idéer om quick fixes (nån som hört vår utbildningsminister nån gång?) där enkla metoder ska lösa komplexa problem. Men för läsningen på gymnasiet finns det faktiskt ingen given quick fix att förledas av. Vi måste hitta sätt att arbeta med, tydliggöra, utveckla och utmana läsförståelsen för våra elever ”själva”, utifrån den forskning som ändå gives. Och det FINNS forskning, om den än inte lett fram till tydliga och självklara metoder. Några exempel på vad den säger:

  • höga effektvärden ger metoder som innebär ”cooperative learning”. (se tex sammanställningen på bestevidence.org ”a free web site created by the Johns Hopkins University School of Education’s Center for Data-Driven Reform in Education (CDDRE) under funding from the Institute of Education Sciences, U.S. Department of Education. It is intended to give educators and researchers fair and useful information about the strength of the evidence supporting a variety of programs available for students in grades K-12.”)
  • läsförståelsen är avgörande i i stort sett alla ämnen – och har sina särskilda förutsättningar i och med att varje ämne har ”sin begreppsvärld” och ”sin språkliga textstruktur”. Därför måste lärare i alla ämnen arbeta med hur texter ska läsas för förståelse.
  • forskare talar allt oftare om motivationens betydelse (läs inte ”det måste vara roligt”. Motivation betyder inte rolighetsfaktor i Guthries forskning. Det betyder snarare relevans). Framförallt inom naturvetenskapliga ämnen har arbete med CORI (Concept-Orientated Reading Instruction) uppmärksammats, som en fortsättning på och utveckling av RT (Reciprokal Teaching) och CSI (Cognitive Stragey Instruction). En ganska lättläst genomgång av de olika ”modellerna” finns i Jennifer Cromleys artikel Metacognition, Cognitive Strategy Instruction, and Reading in Adult Literacy.

Forskningen finns – och vi, som ska omvandla den till praktiskt klassrumsarbete finns. Och om det är så att cooperative learning är så framgångsrikt för elever borde det väl funka på samma sätt för lärare? Vi har inget att vänta på! Nu hjälps vi åt för att hitta olika sätt att praktiskt, tydligt, utmanande och utvecklande hjälpa våra elever till den läsförståelse de behöver. Och vi hjälper varann. Basta!