En badge – och vad jag har lärt mig! (ny rubrik på gammalt inlägg – för jag FICK ju en badge!)

Den 12:e september skrev jag ett inlägg på bloggen om Det digitala skollyftet som en möjlig väg för lärare att utveckla sin digitala kompetens tillsammans med andra. Och ja, vi behöver utveckla vår digitala kompetens. Här fanns (finns) en möjlighet! Så här blev det för mig under hösten 2013:

Först bestämde jag mig för vad jag ville lära mig mer om…
På Skolforum talade jag med Anna Kaya, en av initiativtagarna till #digiskol* Samtalet kan du se här, och då hör du att Anna Kaya frågar mig vad jag ville lära mig. Och jag visste inte riktigt. Så kan det ju vara, man vet att det finns så mycket att lära sig, men ser inte riktigt vad det är som verkar vettigast att satsa på.
                     Jag bestämde mig i alla fall för att försöka lära mig mer om script, det vill säga en slags ”hjälpprogram” som kan göra att alla elever får en egen kursmatris eller något annat slags dokument, eller att alla rutor i en en viss matris för en viss klass markeras med en viss färg (för att visa att de klarat kunskapskraven t.ex.). Det var ganska många som ville jobba med detta visade det sig – och det finns en hel del färdiga script att använda, kopplade till GoogleDrive. En del av dessa script hade jag tittat lite på, både Johan Falks StudentMatrix (som skapar, delar ut och markerar i kursmatriser), och Doctopus (som skapar och delar ut dokument till elever). Sen fanns där gClassfolders, som skapar mappar enligt ett genomtänkt system till eleverna och som tillsammans med Doctopus skapar ordning och reda i strukturerna – något som både mina elever och jag ofta saknar, och Flubaroo som är ett magiskt självrättningsscript som Sven Järgenstedt hjälpt mig använda tidigare.
För alla som jobbar/t med script skapades illersnabbt en fb-grupp för frågor och svar, och en ”kurssite”. Upplagt för kollegialt lärande alltså!

…och sen tog vardagen över…
En och annan känner nog igen sig. Nog satt jag ett antal kvällar och försökte lära mig nytt, men uppsatsrättningar och utvecklingssamtal, och extra föräldramöten och elever som inte alls nådde målen och måste få mer hjälp och stöd utan att jag hade en aning om hur och när – det tog över. Inte deltog jag i samtalen på fb, inte bidrog jag till kurssiten.

…med små, små tidsfickor…
Men ibland kom de där, möjliga hålrum för att sitta extratid vid datorn och försöka få grepp på något av det där jag ville lära mig. Och jag valde att satsa på StudentMatrix i första hand. Tack vare Johan Falks fantastiskt tydliga och pedagogiska instruktioner (kan inte nog rekommendera) skapade jag kursmatriser för två av tre klasser, och började markera i dem. Så lätt det gick när jag fått tampas en stund med materialet!
            Jag arbetar mycket med kursmatriser, både i undervisningen (vad är det nu vi håller på med, vilka kvaliteter är det vi ska försöka uppnå, hur förstår vi skillnaden mellan olika kvalitetssteg?) och i den kontinuerliga bedömningen. Och jag HAR tyckt att det är joxigt att markera i alla individuella matriser. Det MÅSTE man förstås göra – ingen elev är ju riktigt den andre lik – men en hel del grundinställningar kan man ju fixa. Här tycker jag alltså att jag via StudentMatrix får ett tidsbesparande arbetssätt som möjliggör en tydlig kommunikation mellan mig och eleven kring vad jag ser.
                gClassfolders, som verkar som en utmärkt hjälp, har jag inte fått att funka. Det beror inte på att det inte finns vänliga och hjälpsamma kollegor därute i cyberrymden: jag har fått mycken hjälp och uppmuntran i Google+gruppen som diskuterar just gClassfolders. Men kanske är det så, trots allt, att jag inte riktigt sett samma stora behov för detta script just nu (när jag BÖRJAR med en ny klass, då kanske det blir desto mer användbart. Men de klasser jag har har jag ju skapat rutiner för redan…).
                Doctopus, till sist, är enkelt och mycket mycket användbart. Nu har jag börjat dela ut dokument till eleverna, så att de har dessa i sin mapp på GoogleDrive helt självklart – och när de så småningom får datorer att använda i skolan ser jag stora möjligheter med att dela ut lektionsmaterial vi ska använda på det här sättet. En bra tutorial för Doctopus som hjälpte mig att förstå hur det funkar finns här.

…som skapade nya möjligheter.
En bieffekt av att jag lärt mig StudentMatrix är att jag börjat använda Googles kalkylark istället för dokument för att göra kursmatriser i. Och plötsligt hittade jag nya sätt att snabbt och tydligt kommunicera med elever.
När mina treor senast höll en muntlig arumentation (enligt NP-modell, fast om annat ämne), delade jag ut en matris till dem var, där det fanns två blad. Ett blad var för deras egen självskattning, och ett blad för min betygsbedömning. Min tanke (som vi sedan prövat – med gott resultat tycker jag) är att eleven först ser sin framställning (som jag filmat och lagt som olistat klipp på Youtube, för att sedan dela länken med den enskilda eleven), och sedan går in och markerar i sin egen matris. Sedan gör jag sammaledes – och så kan vi tillsammans diskutera både det vi sett på samma sätt, och det vi möjligen betraktar med olika ögon. För att det skulle funka för eleverna gjorde jag en instruktionsfilm, där möjligheterna med färgmarkeringar och kommentarer beskrivs.

Kanske ingen badge – men mina nya skills har jag med mig!
När man avslutat sin #digiskol-satsning kan man ansöka om en ”badge”, en slags digital stämpel på att utbildningen är genomförd och att man möter kvalitetskriterierna (lär mer här). Det vore ju kul att få en – men det är faktiskt inte huvudsaken. Jag har lärt mig nya och lite smartare sätt att kommunicera med mina elever, det är det viktiga. Och jag vet av erfarenhet att så fort jag lär mig nya saker öppnas också möjligheter som jag inte tänkt på förrän de där nyheterna liksom börjat sätta sig. Vilka dessa nyheter är vet jag inte… än. Det kommer nya dagar, nya lärdomar.

Och med det tänker jag att det blev ett gott slut 2013!

*som hashtagen på twitter lyder – en slags söksträng kan man väl kalla det: sök på #digiskol så får du alla tweets med denna ”markör”. Nybörjare på Twitter (och svårt att se nyttan med ytterligare en kanal för allehanda socialt sammelsurium)? Läs Christina Löfvings artikel ur Svenskläraren nr 4/2010: Twitter – vad och hur som också finns publicerad på hennes blogg itmamman.se.

Digital utbildning i takt med tiden

Det finns andra sätt att utveckla digital kompetens än PIM (tack och lov). Alldeles snart startar Skollyftet en kurs under namnet “Digitala Skollyftet – och det vidgade kursbegreppet”. Den kommer att genomföras under 10 veckor (med uppehåll för julledighet). Så här beskrivs kursen av Sara Mörtsell (som jag skrivit tidigare om på den här bloggen), en av initiativtagarna:

Den här kursen kan beskrivas som en MOOC – massive – ingen begränsning i hur många som kan vara med – open – både öppen till innehållet och så klart gratis – online – alltså helt på nätet och course- en kurs alltså – men vi kan också byta ut c till collaboration – därför det handlar om ett enda stort samarbete  och därifrån är inte steget så långt att tänka c – för community. Alla de här aspekterna ryms i det utvidgade kursbegreppet som handlar om att vi är många och olika och när vi samlas kring gemensamma nämnare så händer saker.

Så, här är tre delar av vad Digitala skollyftet förenar.

Först har vi då olika digitala medier och verktyg som möjliggör möten och erfarenheter som inte alltid varit självklara. Den första delen handlar om Digital kompetens. Vi utvecklar vår förmåga till att använda digitala verktyg till lärande, skapande och kommunikation.

När vi använder dem så gör vi det med ett förhållningssätt som bäst sammanfattas som ”sharing is caring”. Vi bygger en delakultur när en persons frågor och erfarenheter blir till ny insikt och kunskap hos en annan.  Kunskapsdelningen handlar om att vi ömsesidigt lär ut till andra och lär av andra inom kollegiet.

Det här leder oss fram till den tredje delen av Digitala skollyftet och den handlar om att vi vill använda våra verktyg och vår delakultur när vi i vår vardag sysslar med skolans alla diverse utmaningar –  det är för utvecklingen av den roll man har i skolan – helt kort ”skolutveckling”.

När vi deltar i kursen kommer vi att få tillfälle att utveckla de här olika förmågorna och öka vår kompetens på flera sätt. Därför kommer man ha möjlighet att få Digitala skollyftets open badge – ett digitalt märke som fångar både formellt och informellt lärande så att det blir synligt även för andra.

Det HÄR är en fortbildning och kompetensutveckling som jag verkligen tror på. Jag föreslår att du genast går till din rektor och diskuterar din fortbildningsplan för året, och klurar på om inte Skollyftets kurs skulle kunna vara något för dig? Det ska jag göra. Läs mer här om kursen och om anmälan!

 

Det informella lärandet via nätet

I sommarläsningen har en kollega som heter Sara Mörtsell, gymnasielärare i svenska som andraspråk och engelska, börjat läsa Connected Learning, an Agenda for Research and Design. Och jag – och du – kan följa hennes läsning eftersom hon skriver om den på den ytterst läsvärda bloggen Tankar i utbildning.

”Den digitala klyftan” – ja, jag tror att vi måste ta den mer på allvar. Det är mycket oroande att skolan i Sverige förlorat delar av den kompensatoriska funktion som den verkar ha haft (även om den aldrig lyckats kompensera, och aldrig heller kanske kan göra det, ens i närheten av fullt ut) tidigare. Skolan skulle kunna vara bättre här. Det är lika allvarligt om den digitala utvecklingen vrids till att öka klyftor istället för att minska dem. Det borde inte vara nödvändigt nämligen.

Läs blogginlägget Connected learning – om skolans kompensatoriska uppdrag i en digitaliserad tid du också, och låt oss tänka tillsammans. Hur bör vi bäst agera framåt?