Ett äpple till fröken…

Guldäpplet andrapris 2013

Stolt och glad.

Annonser

Likvärdig uppsatsbedömning – en organisatorisk fråga

Vad BEROR det egentligen på att det så ofta skiljer i betygssättning av till exempel de nationella provens uppsatsdel mellan olika lärare? I september 2013 publicerade Skolinspektionen en rapport där man bland annat skriver

Största avvikelserna finns bland uppsatserna i svenska och engelska i gymnasieskolan och årskurs 9. I uppsatsdelen i svenska i gymnasieskolan skiljer sig bedömningarna åt i 62 procent av de omrättade proven. Avvikelserna varierar även kraftigt mellan skolorna. (från pressmeddelandet)

Det här är inget nytt. Det är inte heller något okänt. Och det är framförallt inget som går obemärkt förbi på skolorna – där vi som arbetar med just uppsatsbedömningar både resonerar om och försöker förstå både vari det beror och hur vi ska kunna få en större likvärdighet bedömare emellan. Det gör vi på min skola, och det görs på många (de allra flesta är jag övertygad om) skolor. Vi inser ju själva att det är ETT PROBLEM. Frågan är: hur kommer vi närmare lösningen?

En synpunkt som kommer allt oftare är att man bör ta bort den typ av svårbedömda examinationer som komplex textproduktion innebär från NP-schemat. Alldeles personligen är jag ju ingen tillskyndare av den massiva mängd nationella prov som skottas in i skolverksamheten, och på sitt sätt kan jag ju därför sympatisera med att ta bort delar. Många delar. Fast… just textproduktion är faktiskt en av de absolut viktigaste delarna i utbildningen (hör hur universitet och högskolor ylar över de från gymnasiet kommande studenternas skriande brist på förmåga att kommunicera hjälpligt i skriven form), och att då ta bort examinationsdelar för att de är för svåra att få vettig bedömning på… det är kanske inte helt vettigt. Fast framförallt är det kanske ett förslag grundat på en felaktig slutsats av resultaten: slutsatsen att det är så svårt att bedöma komplexa textprodukter att det inte kan göras tillräckligt likvärdigt. Det är i alla fall min slutsats eller den bedömning vi tillsammans delar i kollegiet på min skola. Vi tror, på goda grunder, att bristerna i bedömningslikvärdighet snarare handlar om brister – och nu talar vi STORA brister – i organisation av och förutsättning för bedömningsarbetet. (Vi har genomfört ett ganska talande och tydligt ”bedömningsexperiment” i svensklärarkollegiet som visar på intressanta resultat. Tycker vi. Läs mer om det här)

För att skapa förutsättningar för likvärdig bedömning av komplexa texter i tex ett NP krävs, utöver de ganska enkelt genomförbara och självklara delarna med att anonymisera uppsatserna och fördela uppsatser utifrån ämnen (så att uppsatsbedömningen koncentreras till ett fåtal ämnen där bedömaren blir expert), ytterligare organisatoriska åtgärder som i alla fall på min skola ännu inte genomförts (och sanningen att säga ligger attans långt bort):

som minimum

1) tid för lärare att träffas och i grupp diskutera en specifik uppgifts kritiska moment, och därefter jämföra ett antal olika faktiska elevlösningar med de mallar och instruktioner som ges i samband med NP som utgångspunkt för rättande INNAN ”bulkrättningen” sätter igång
2) tid för lärare att träffas och i grupp diskutera ”gränsfall” och svårbedömda uppgifter EFTER ”bulkrättningen”
3) en rimlig mängd uppsatser att rätta per lärare (där en tjänst med tre helklasser i Sv1 och två i Sv3 inte kan betraktas som rimlig mängd, utifrån att det ”vanliga lektionsarbetet” också ska kunna fortgå, samtidigt som ca 80 arbetstimmar läggs på rättningsarbete utöver de inledande och avslutande ”gruppsittningarna” med lärare).

för garanterat resultat

1) tid för sambedömning hela vägen (dvs varje uppsats läses av två lärare, samtidigt). Jag ser inte att detta kommer att finnas ens på kartan för Östra Real i vår.

En mer likvärdig bedömning av uppsatser är inte möjlig att utveckla utan ett aktivt förhållningssätt till svensklärares arbetstid. De allra flesta av oss KAN bedöma uppsatser. De allra flesta av oss UTVECKLAR under hela vår yrkesverksamhet dessutom större skicklighet i detta. Men INGEN av oss kan göra ett bra jobb utan nödvändiga förutsättningar i tid och organisation för det samarbete som en likvärdig bedömning kräver. Så är det bara.

Hur vi ska lösa detta för vårens NP på Östra Real är för mig en gåta. Min ämnesföreträdare har slagit huvudet blodigt i försöken att få en organisatorisk lösning antagen i god framförhållning som därmed kunnat verkställas… Stor skola, små resurser, ingen luft i organisationen och blek framförhållning.

Fjärilens vingar…

Ett klipp som sprids viralt i lärarkretsar just nu är nedanstående film från mars 2012 (www.elschools.org). Det är en söt berättelse om en förstaklassares envisa försök att själv måla en bild av en fjäril med ett fotografi som förlaga, återberättad som en sedelärande historia för andra barn.

Jag tänker visa den här filmen för mina ettor och utifrån den resonera om vad respons kan utveckla – om man tänker till. Givetvis försätter jag mig i ett prekärt läge, eftersom jag själv rimligen bör försöka ge samma slags av respons som vi kommer att komma fram till är den mest användbara och framåtsyftande… men jag är ju redan i det prekära läget. Att jag både vet vilken typ av respons som är vettig (saklig, precis och framåtsyftande), och att jag vet att det är svårt att alltid leva upp till det.

Nå. Jag tänker visa filmen, och sedan diskutera med eleverna vad vi ser för framgångsfaktorer. Sakliga framåtsyftande kommentarer, och beredvillighet att lyssna på kommentarerna och göra upprepade omarbetningar till exempel. Det här ska vi sedan applicera på uppgifter vi arbetar med. I kamratresponsen i allmänhet, och lärarresponsen i synnerhet.

För den som tittar via telefon (där inte alltid filminbäddningen funkar i wordpress,har jag lärt av mina elever) en länk här, och för andra filmen nedan: