Det talas ofta om Finland. Men kanske borde vi oftare vända blicken mot broderlandet i väst för att inspireras i skolutveckling och metoddiskussioner; norrmännen har haft samma dystra erfarenheter av sjunkande resultat i PISA och PIRLS som vi… men vänt skutan. Nog gör det att man blir nyfiken på att läsa om norska erfarenheter av läsförståelseundervisning?
I Läsförståelse i teori och praktik, red Ivar Bråten, Studentlitteratur 2007, ges en forskningsgrundad introduktion till läsförståelseundervisning utifrån olika aspekter (att utvinna mening ur text, att skapa mening i läsandet, att förstå och förhålla sig till den kontext i vilken läsningen försiggår), av olika texttyper (med fokus på sakprosa), i olika språksituationer och för läsare i olika faser av läsinlärningen. Här finns material såväl för den arbetar med barn i förskoleålder som för den som arbetar med gymnasister eller högskolestuderande, och det är sannerligen inte bara svensk(norsk)lärare som berörs. Åtminstone kapitel 10, med titeln ”Explicit undervisning i läsförståelse” har bäring för alla ämneslärare, eftersom läsning av sakprosa är en så grundäggande del av all slags ämnesundervisning. Men samma sak kan nog sägas om kapitlet som behandlar förståelse av olika slags texter, eller det kapitel som diskuterar digitala texters särskilda utmaningar, eller det övergripande kapitlet som läsförståelsens komponenter, svårigheter och åtgärder…
Bokens tio kapitel är självständiga enheter, skrivna av aktiva forskare på området, med den uttalade ambitionen att behandla ämnet med innehållslig ackuratess utan att fastna i onödiga fackuttryck och forskarjargong som kan bli svårgenomtränglig. Och jag tycker verkligen att texterna håller måttet: aktuella, relevanta, teoretiskt grundade med diskussion av möjliga praktiker. Givetvis finns gedigna litteraturlistor till varje kapitel för vidare studier. Men man kommer långt med det som gives här!
Mer Norge till Sverige! 🙂
Lejonet och räven 