Det geniala är ofta skenbart enkelt

”Kommer inte dina elever tycka att du förminskar dem om du läser en pekbok för dem?” Kvinnan i sätet framför mig tilltalar mig med med stark skepsis i tonen när jag uppfylld av den argentinska barnbokskonstnären Isols skapelse förevisar den för några bibliotekarier jag träffat på tåget hem från Göteborg. Jag förstår först inte frågan. Sen tänker jag överseende ”hon är inte lärare”, ler mitt vänligaste och säger något i stil med att gymnasister är tillräckligt stora för att kunna befria sig från tanken att ett litet format inte kan erbjuda stora insikter. Fast det tror den skeptiska kvinnan inte alls. Hon är nämligen också gymnasielärare, och hennes elever skulle aldrig kunna intressera sig för en pekbok.

Jag är helt såld på böcker. Som svensklärare blir man ju lätt det – eller i alla fall förväntas man nog vara det. Jag är det. Bäst tycker jag om berättartekniskt avancerad litteratur där författaren medvetet arbetar med fiktionens kraft att skapa synvändor och ge nya perspektiv. I år fick jag alltså åka till bokmässan och fröjda runt bland seminarierna, lyssna på lärda utläggningar om realismens fokus på detaljer och höra bekymrade paneldebatter om läsning på fallrepet. Jag njöt helhjärtat. Och så letade jag böcker. Vad kan mina gymnasister månne gripas av?

Det mesta gick jag förbi, blädderprovade här och var men fann inget riktigt omtumlande – förrän jag såg den. Fyndboken: Isols magiska ”En anka är bra att ha”. Eller om den nu heter ”En pojke är bra att ha”. Det beror lite på hur man ser på det hela. Eller på boken. Och det är just det som är så magiskt med den, att den på ett enkelt och genialt – det geniala är ofta skenbart enkelt – sätt visar vad ett perspektivbyte för med sig. Från och med nu är den boken mitt bästa arbetsredskap i klassrumsdiskussioner kring begreppen berättarperspektiv och intrig. En pekbok.

Min medpassagerare trodde inte på den boken för sina elever. Det gör jag. Jag tror att hennes elever, och alla andras också, absolut kan intressera sig för ett koncept som visuellt förtydligar något så abstrakt som berättarperspektiv i pekbokens form. Jag tror att de skulle kunna uppskatta Isols humor och egensinniga tecknarstil. Jag tror att de skulle kunna förstå något om berättandets villkor och de fällor en försåtlig författare gillrar; att valet av perspektiv är högst medvetet och att en nyfiken och engagerad läsare kan komma långt med att ifrågasätta och vända på det som skrivs för att i kritisk läsning utvinna ny förståelse av ett skeende. Och jag tror att de, i bästa fall, ännu är så pass oförstörda av en litterär kanons bestämmande tyngd att de inte värderar en litterär upplevelse utifrån vare sig antalet ord eller tjockleken på pärmarna. I bästa fall.

Jag tycker att vi ska sätta riktigt svåra böcker i händerna på våra gymnasister. Vi ska läsa och läsa och tala om läsningen med dem. Vi ska utmana med Shaun Tans bilderböcker, eller Isols, eller Pija Lindenbaums. Sen kan vi blanda upp med lite Dostojevskij, Munro och andra favoriter  – bara vi utmanar och öppnar för nya perspektiv. Och aldrig, aldrig ska vi förminska dem så att vi tror att de inte kan se det stora i det lilla.

(det här är min krönika i senaste numret av LÄRA.)

Läsning är inte ett ”ensam-jobb”

Tack Rolf Ekelund i Svensklärargruppen på fb (ja, det finns numera många yrkesrelaterade grupper/nätverk på den sociala arenan – väl värda att finnas i. Man får så många bra tips) som delade denna intressanta artikel om hur en dansk lärare arbetar med sakproseläsning i sin åk 9. Jag ser OMEDELBARA kopplingar till den metakognitiva diskussionen om läsning som företeelse (det vi till vardags benämner ”lässtrategier”) – och faktiskt ett upplägg till arbete i Svenska 1. Mina elever är INTE generellt goda sakproseläsare. Men de ska bli :)!

Artikeln ”Laesning er ikke en ”alene-ting” ur folkskolen.dk, fagblad for undervisere