Det geniala är ofta skenbart enkelt

”Kommer inte dina elever tycka att du förminskar dem om du läser en pekbok för dem?” Kvinnan i sätet framför mig tilltalar mig med med stark skepsis i tonen när jag uppfylld av den argentinska barnbokskonstnären Isols skapelse förevisar den för några bibliotekarier jag träffat på tåget hem från Göteborg. Jag förstår först inte frågan. Sen tänker jag överseende ”hon är inte lärare”, ler mitt vänligaste och säger något i stil med att gymnasister är tillräckligt stora för att kunna befria sig från tanken att ett litet format inte kan erbjuda stora insikter. Fast det tror den skeptiska kvinnan inte alls. Hon är nämligen också gymnasielärare, och hennes elever skulle aldrig kunna intressera sig för en pekbok.

Jag är helt såld på böcker. Som svensklärare blir man ju lätt det – eller i alla fall förväntas man nog vara det. Jag är det. Bäst tycker jag om berättartekniskt avancerad litteratur där författaren medvetet arbetar med fiktionens kraft att skapa synvändor och ge nya perspektiv. I år fick jag alltså åka till bokmässan och fröjda runt bland seminarierna, lyssna på lärda utläggningar om realismens fokus på detaljer och höra bekymrade paneldebatter om läsning på fallrepet. Jag njöt helhjärtat. Och så letade jag böcker. Vad kan mina gymnasister månne gripas av?

Det mesta gick jag förbi, blädderprovade här och var men fann inget riktigt omtumlande – förrän jag såg den. Fyndboken: Isols magiska ”En anka är bra att ha”. Eller om den nu heter ”En pojke är bra att ha”. Det beror lite på hur man ser på det hela. Eller på boken. Och det är just det som är så magiskt med den, att den på ett enkelt och genialt – det geniala är ofta skenbart enkelt – sätt visar vad ett perspektivbyte för med sig. Från och med nu är den boken mitt bästa arbetsredskap i klassrumsdiskussioner kring begreppen berättarperspektiv och intrig. En pekbok.

Min medpassagerare trodde inte på den boken för sina elever. Det gör jag. Jag tror att hennes elever, och alla andras också, absolut kan intressera sig för ett koncept som visuellt förtydligar något så abstrakt som berättarperspektiv i pekbokens form. Jag tror att de skulle kunna uppskatta Isols humor och egensinniga tecknarstil. Jag tror att de skulle kunna förstå något om berättandets villkor och de fällor en försåtlig författare gillrar; att valet av perspektiv är högst medvetet och att en nyfiken och engagerad läsare kan komma långt med att ifrågasätta och vända på det som skrivs för att i kritisk läsning utvinna ny förståelse av ett skeende. Och jag tror att de, i bästa fall, ännu är så pass oförstörda av en litterär kanons bestämmande tyngd att de inte värderar en litterär upplevelse utifrån vare sig antalet ord eller tjockleken på pärmarna. I bästa fall.

Jag tycker att vi ska sätta riktigt svåra böcker i händerna på våra gymnasister. Vi ska läsa och läsa och tala om läsningen med dem. Vi ska utmana med Shaun Tans bilderböcker, eller Isols, eller Pija Lindenbaums. Sen kan vi blanda upp med lite Dostojevskij, Munro och andra favoriter  – bara vi utmanar och öppnar för nya perspektiv. Och aldrig, aldrig ska vi förminska dem så att vi tror att de inte kan se det stora i det lilla.

(det här är min krönika i senaste numret av LÄRA.)

Annonser

Läsning är inte ett ”ensam-jobb”

Tack Rolf Ekelund i Svensklärargruppen på fb (ja, det finns numera många yrkesrelaterade grupper/nätverk på den sociala arenan – väl värda att finnas i. Man får så många bra tips) som delade denna intressanta artikel om hur en dansk lärare arbetar med sakproseläsning i sin åk 9. Jag ser OMEDELBARA kopplingar till den metakognitiva diskussionen om läsning som företeelse (det vi till vardags benämner ”lässtrategier”) – och faktiskt ett upplägg till arbete i Svenska 1. Mina elever är INTE generellt goda sakproseläsare. Men de ska bli :)!

Artikeln ”Laesning er ikke en ”alene-ting” ur folkskolen.dk, fagblad for undervisere

Vilka begrepp talar vi om?

När vi hade svensklärarkonferens i tisdags talade vi om termer och begrepp: berättartekniska/retoriska/stilistiska termer och litterära begrepp. Det står ju en del om sådana i våra kunskapskrav.

I kunskapskraven för Svenska 1 står för betyget C

Eleven reflekterar också över innehåll och form med hjälp av några berättartekniska och stilistiska begrepp.

I kunskapskraven för Svenska 2 för E

Eleven diskuterar översiktligt stil, innehåll och bärande tankar i skönlitterära verk och författarskap från olika tider och epoker utifrån några centrala litteraturvetenskapliga begrepp.

för C

Eleven ger exempel på litterära verkningsmedel

och för A

Eleven ger exempel på litterära verkningsmedel, resonerar nyanserat om dessa

I kommentarmaterialet är dessa begrepp och verkningsmedel ganska ”anonyma”; det enda som nämns är för Svenska 2 att

Skönlitterära verkningsmedel är berättartekniska och stilistiska medel som har betydelse för det intryck texten gör på läsaren. Exempel är metaforik, symbolik, rytm och meter.

Vi kände oss inte så fantastiskt kloka av det, ärligt talat. Det är ju inte direkt någon diger lista kommentarmaterialet lyfter fram, utan bara några exempel. Så, vilka begrepp handlar det egentligen om? Ser det väldigt olika ut i olika klassrum? Eller är vi – fast vi inte vet om det – rätt så samstämmiga?

Vi tog sålunda tid att samtala kring en ”lånad” lista från en annan skola (en lista vi händelsevis hittade på nätet. Först. Sen låg den dold – och det där är något man kan fundera över. Skolplattformar och dolda lärresurser och… varför då? Men det är en annan fråga) . Vi gick igenom listan och funderade: vilka begrepp använder vi? Vilka i Sv1? Vilka i Sv2?

Två reflektioner bär jag med mig från vårt samtal:

1) Vi är förvånansvärt överens.
Jag säger förvånansvärt eftersom  jag ändå tycker att svensklärarna på skolan representerar olika åldrar, erfarenheter, skolsammanhang (några har arbetat länge här, någon kom detta läsår – och vi bär alla med oss erfarenheter från andra skolor) och vi undervisar olika ”slags” elevgrupper på olika program. Men vad gäller begreppen var det enkelt – somliga var självklara, och andra var självklart perifera/oväsentliga.

2) Nästan alla begrepp introduceras i Sv1
(ja, och ganska många räknar vi förstås med att eleverna har hört och kanske använt  grundskolan). V behöver begreppen för att kunna samtala om litteraturen och läsningen. Men även om de introduceras i Sv 1 är det först i Sv 2 som vi räknar med att eleverna på allvar börjar kunna använda begreppen med viss säkerhet. 

Svenska 3 talade vi inte om, om någon undrar. Var sak har sin tid – i tisdags låg fokus på Sv2. Men det visade sig handla lika mycket om Sv1.

Intresserad av ”vår lista”? Här är den (och nej, den är varken fast eller fullständig. Men den är ett uttryck för en gemensam ram för förväntningarna. Och det är inte så tokigt!). En annan genomgång, som vi gillar för att den är relevant, vitter och underfundigt formulerad, är Björn Westerströms lista på begrepp för Svenska 2 som du hittar här (så klokt av Svenska akademin att ge Björn sitt svensklärarpris! Det tyckte vi alla 🙂 ).