”Moderna klassiker”

Jag jobbar just nu med antikens litteratur med mina elever i årskurs ett. Det är ett tacksamt område att ge sig in i: vi spelar upp inledningen till kriget om Troja som klassrumsteater (och skrattar hejdlöst åt den besvärade Zeus – den elev som plötsligt utses till Zeus och får ett imaginärt guldäpple i handen sittande på en stol uppe på sin bänk, och som i ett huj omgärdas av tre krävande gudinnor,vad ska han ta sig till? Ofta kommer vederbörande på det själv: lägg problemet i nån annans knä och låtsas som om det regnar…), vi anställer klassens domstol för att bringa klarhet i vem som bör ha vår sympati, Jason eller Medea, och vi talar manlighet, tårar, och skillnaden mellan att fokusera på Homeros beskrivningar eller Brad Pitts ben (och ja, utslaget om vad som är mest spännande faller nästan alltid till Homeros fördel; slagsmålsscenen i filmen Troja är platt och beklämmande i jämförelse med Hectors och Achilleus tvekamp i Iliaden…). Men vad ska eleverna läsa hemma under tiden?

För läsa hemma, det vill jag att de ska. Det ska alltid finnas en skönlitterär utmaning att ta sig an. Men vad nu?

Den här gången kom svaret i form av en tweet från Ann-Christin Norman som beskrev sina ettors arbete med att diskutera ”moderna klassiker”. Vilken bra idé! Hon sökte efter elever som ville läsa och kommentera hennes elevers texter, och jag tänkte att där kan ju vi knyta an. Så jag la upp ett arbete som nu ser ut så här:

Eleverna väljer en ”möjlig modern klassiker” i samråd med någon annan
För att underlätta för eleverna att förstå och komma ihåg vad det är som gäller gjorde jag en instruktionsfilm som jag la ut på vår blogg. I den framgår vad man brukar vilja ställa för krav på en klassiker, och hur de ska gå till väga för att välja ut någon ganska nyutgiven bok som eventuellt kommer att räknas som klassiker framöver. Sitt bokval berättar de om för mig och sina klasskamrater genom att skriva en kommentar på ett givet inlägg på klassbloggen, och i sin kommentar ska de också berätta vem de samrått med. Det är rätt rolig läsning! 

Argumentera för eller mot ”klassikerstatus” för boken man läst
Under läsningen ska eleverna hela tiden förhålla sig till frågan ”är detta en blivande klassiker eller ej?” och efter läsningen ska de skriva en argumenterande text. Instruktionen till den har jag också lagt ut på bloggen. Det finns en deadline, som ger fyra veckor till läsning på egen hand. Sedan ska texten skrivas: vi börjar med den i skolan och den skrivs färdigt hemma (om man inte blir klar på lektionen vill säga).

En skrivuppgift byggd med NP:s uppbyggnad som förebild
Den som tittar på skrivuppgiftens uppläggning kan nog känna att den känns bekant – och det är den. Jag har ”byggt” strukturen (med målgrupp, omfång och innehållskrav) på NP i svenska 1. Det allra första provet är ju inte sekretessbelagt, och jag tycker att det finns två slags förtjänster med att göra en skrivuppgift som liknar dem eleverna kommer att få välja mellan senare i vår på det nationella provet. Den första är att den här typen av uppsatsämnesformulering är i verkligt god och tydlig mening ”beprövad”. Just den här uppgiften är förstås inte det, för den har jag ju skapat själv – men uppbyggnaden är det. Och det finns det en vinst med att förhålla sig till, i en skola som bygger på vetenskap och beprövad erfarenhet. Den andra är att den ger mig möjlighet att låta mina elever bekanta sig med en form av skrivande, jag brukar ibland skämtsamt kalla den ”Nationella Prov-genren”, som de kommer att avkrävas förståelse för och förmåga att hantera om ett par månader.

Läsning av andra elevtexter
När nu mina elever valt sina böcker, vände vi blicken mot Annkis blogg och hennes elevers texter. Vi ägnade en lektion åt detta. Vi började med att läsa två texter gemensamt i klassen och diskutera dem. En av texterna argumenterade för att den bok skribenten läst kommer att bli/är en ”modern klassiker”, den andra emot att den bok som denne skribent valt blir en klassiker. Tre synpunkter ville jag att eleverna skulle formulera: något de tyckte var bra i texten, något de undrade över eller ville veta mer om och om de blivit sugna på att läsa boken i fråga.

En del av eleverna tyckte att det var konstigt att jag inte ville att de skulle rikta in sig på problem eller felaktigheter i texterna. ”Men om det är en massa språkfel då?” Och här tycker jag att man måste ha en genomtänkt strategi som lärare när man låter sina elever kommentera andra elevers texter. Det är helt självklart att språkliga fel och brister ska påpekas i elevtexter. Men det arbetet lämnar jag när det gäller ”andras elever” till den skickliga pedagogen, som kan se mönster och koppla språkliga problem till olika behov av hjälp och stöttning. Till mina elever säger jag att de för det första i bästa fall kan bli påminda om vad som händer när en text är behäftad med olika typer av språkliga brister, och att de kan lära sig att bli vaksamma på sitt eget språk genom att iaktta andras. För det andra påpekar jag att utveckling handlar om att rätta till brister och att utveckla förtjänster – så deras kommentarer om vad som är bra och intressant i texterna aktivt kan bidra till en bättre text från skribenten nästa gång.

En av de mer utvecklande delarna i kamratrespons är att diskutera med någon annan om en given text. Därför lät jag mina elever arbeta två och två, och så lottades de befintliga texterna ut. Tyvärr betydde ju det att bara ungefär hälften av Annkis elever fick respons denna gång, eftersom eleverna bara hann läsa och diskutera en elevtext per grupp (men som jag vet att en annan twitter-kollega kommer att bidra, tror jag att de av Annkis elever som blev utan kommentar nu kommer att få sin del senare).

Bloggpublicering på gott och ont
Det kan ju tyckas enkelt att publicera elevtexter på en blogg, och sedan få dem kommenterade. Det är inte alltid lika smidigt som man tror. Den mall som Annki och hennes elever har valt har sin fördelar, men det var ganska joxigt att komma åt de olika texterna. Man fick scrolla rätt så precist, och jag insåg kvällen innan att jag var tvungen att förarbete en del så att mina elever inte skulle stöta på tekniska problem med att få fram rätt text – sådant kan stjälpa de bästa intentioner. Det var också svårt att förstå hur man skulle göra för att kommentera på en enskild text. Nu har jag förstått att tricket med denna blogglayout är att man ska klicka på rubriken till ett blogginlägg för att få fram kommentarsfunktionen – men det fattade varken eleverna eller jag i skrivande stund. Alltså samlade vi textkommentarerna på vår egen blogg istället, och så skickade jag in dem i samlad form. Det kändes ju inte alls lika uppmuntrande som att faktiskt skriva direkt i anknytning till det givna inlägget.

Med mina tvåor, som just skrivit sina första essäer, har jag prövat ett annat publiceringssätt. Det har jag lärt via ytterligare en twitter-kollega, Gunnel Thydell. Verktyget heter padlet och gör det möjligt att sätta upp en mängd olika bidrag på en slags digital anslagstavla. Jag tycker själv att det blir riktigt snyggt! Alla texter syns, och det är enkelt att klicka in på den/de man vill läsa. Men en nackdel här är att det inte finns någon kommentarsfunktion alls. På vår blogg i tvåan har jag därför valt att bädda in vår padlet, och så kan man – om man vill – skriva en kommentar till själva blogginlägget. (Gör gärna det… Vi längtar förstås efter att se att någon har läst…)

Tillsammans – om än varken samtidigt eller samrumsligt
Jag tycker att exemplet ”moderna klassiker” är ett gott exempel på hur jag som svensklärare inspireras och får draghjälp av kollegor genom webbens försorg. Och möjligen kommer nu Annkis och mina elever, norrbottningar och stockholmare, att mötas i ett annat projekt, om dialekter, gruppspråk och attityder kring språk. Vi är fortfarande många mil ifrån varandra, vi har inte lektioner samma tider – men webben gör det möjligt att dra nytta av varandra i kunskapsbyggandet, och det gäller både lärare och elever. Hurra för cyberspace!

Annonser

En badge – och vad jag har lärt mig! (ny rubrik på gammalt inlägg – för jag FICK ju en badge!)

Den 12:e september skrev jag ett inlägg på bloggen om Det digitala skollyftet som en möjlig väg för lärare att utveckla sin digitala kompetens tillsammans med andra. Och ja, vi behöver utveckla vår digitala kompetens. Här fanns (finns) en möjlighet! Så här blev det för mig under hösten 2013:

Först bestämde jag mig för vad jag ville lära mig mer om…
På Skolforum talade jag med Anna Kaya, en av initiativtagarna till #digiskol* Samtalet kan du se här, och då hör du att Anna Kaya frågar mig vad jag ville lära mig. Och jag visste inte riktigt. Så kan det ju vara, man vet att det finns så mycket att lära sig, men ser inte riktigt vad det är som verkar vettigast att satsa på.
                     Jag bestämde mig i alla fall för att försöka lära mig mer om script, det vill säga en slags ”hjälpprogram” som kan göra att alla elever får en egen kursmatris eller något annat slags dokument, eller att alla rutor i en en viss matris för en viss klass markeras med en viss färg (för att visa att de klarat kunskapskraven t.ex.). Det var ganska många som ville jobba med detta visade det sig – och det finns en hel del färdiga script att använda, kopplade till GoogleDrive. En del av dessa script hade jag tittat lite på, både Johan Falks StudentMatrix (som skapar, delar ut och markerar i kursmatriser), och Doctopus (som skapar och delar ut dokument till elever). Sen fanns där gClassfolders, som skapar mappar enligt ett genomtänkt system till eleverna och som tillsammans med Doctopus skapar ordning och reda i strukturerna – något som både mina elever och jag ofta saknar, och Flubaroo som är ett magiskt självrättningsscript som Sven Järgenstedt hjälpt mig använda tidigare.
För alla som jobbar/t med script skapades illersnabbt en fb-grupp för frågor och svar, och en ”kurssite”. Upplagt för kollegialt lärande alltså!

…och sen tog vardagen över…
En och annan känner nog igen sig. Nog satt jag ett antal kvällar och försökte lära mig nytt, men uppsatsrättningar och utvecklingssamtal, och extra föräldramöten och elever som inte alls nådde målen och måste få mer hjälp och stöd utan att jag hade en aning om hur och när – det tog över. Inte deltog jag i samtalen på fb, inte bidrog jag till kurssiten.

…med små, små tidsfickor…
Men ibland kom de där, möjliga hålrum för att sitta extratid vid datorn och försöka få grepp på något av det där jag ville lära mig. Och jag valde att satsa på StudentMatrix i första hand. Tack vare Johan Falks fantastiskt tydliga och pedagogiska instruktioner (kan inte nog rekommendera) skapade jag kursmatriser för två av tre klasser, och började markera i dem. Så lätt det gick när jag fått tampas en stund med materialet!
            Jag arbetar mycket med kursmatriser, både i undervisningen (vad är det nu vi håller på med, vilka kvaliteter är det vi ska försöka uppnå, hur förstår vi skillnaden mellan olika kvalitetssteg?) och i den kontinuerliga bedömningen. Och jag HAR tyckt att det är joxigt att markera i alla individuella matriser. Det MÅSTE man förstås göra – ingen elev är ju riktigt den andre lik – men en hel del grundinställningar kan man ju fixa. Här tycker jag alltså att jag via StudentMatrix får ett tidsbesparande arbetssätt som möjliggör en tydlig kommunikation mellan mig och eleven kring vad jag ser.
                gClassfolders, som verkar som en utmärkt hjälp, har jag inte fått att funka. Det beror inte på att det inte finns vänliga och hjälpsamma kollegor därute i cyberrymden: jag har fått mycken hjälp och uppmuntran i Google+gruppen som diskuterar just gClassfolders. Men kanske är det så, trots allt, att jag inte riktigt sett samma stora behov för detta script just nu (när jag BÖRJAR med en ny klass, då kanske det blir desto mer användbart. Men de klasser jag har har jag ju skapat rutiner för redan…).
                Doctopus, till sist, är enkelt och mycket mycket användbart. Nu har jag börjat dela ut dokument till eleverna, så att de har dessa i sin mapp på GoogleDrive helt självklart – och när de så småningom får datorer att använda i skolan ser jag stora möjligheter med att dela ut lektionsmaterial vi ska använda på det här sättet. En bra tutorial för Doctopus som hjälpte mig att förstå hur det funkar finns här.

…som skapade nya möjligheter.
En bieffekt av att jag lärt mig StudentMatrix är att jag börjat använda Googles kalkylark istället för dokument för att göra kursmatriser i. Och plötsligt hittade jag nya sätt att snabbt och tydligt kommunicera med elever.
När mina treor senast höll en muntlig arumentation (enligt NP-modell, fast om annat ämne), delade jag ut en matris till dem var, där det fanns två blad. Ett blad var för deras egen självskattning, och ett blad för min betygsbedömning. Min tanke (som vi sedan prövat – med gott resultat tycker jag) är att eleven först ser sin framställning (som jag filmat och lagt som olistat klipp på Youtube, för att sedan dela länken med den enskilda eleven), och sedan går in och markerar i sin egen matris. Sedan gör jag sammaledes – och så kan vi tillsammans diskutera både det vi sett på samma sätt, och det vi möjligen betraktar med olika ögon. För att det skulle funka för eleverna gjorde jag en instruktionsfilm, där möjligheterna med färgmarkeringar och kommentarer beskrivs.

Kanske ingen badge – men mina nya skills har jag med mig!
När man avslutat sin #digiskol-satsning kan man ansöka om en ”badge”, en slags digital stämpel på att utbildningen är genomförd och att man möter kvalitetskriterierna (lär mer här). Det vore ju kul att få en – men det är faktiskt inte huvudsaken. Jag har lärt mig nya och lite smartare sätt att kommunicera med mina elever, det är det viktiga. Och jag vet av erfarenhet att så fort jag lär mig nya saker öppnas också möjligheter som jag inte tänkt på förrän de där nyheterna liksom börjat sätta sig. Vilka dessa nyheter är vet jag inte… än. Det kommer nya dagar, nya lärdomar.

Och med det tänker jag att det blev ett gott slut 2013!

*som hashtagen på twitter lyder – en slags söksträng kan man väl kalla det: sök på #digiskol så får du alla tweets med denna ”markör”. Nybörjare på Twitter (och svårt att se nyttan med ytterligare en kanal för allehanda socialt sammelsurium)? Läs Christina Löfvings artikel ur Svenskläraren nr 4/2010: Twitter – vad och hur som också finns publicerad på hennes blogg itmamman.se.

Det sunda ifrågasättandet av BfL

Företeelser som väller fram som stormfloder och hyllas obetingat – visst blir man lite betänksam? Var är haken?

På goda grunder har jag hört kollegor fundera över var man finner någon kritik av ”assessment for learning”/AfL (dvs det som på svenska blir BfL)? NÅGON måste väl ändå ifrågasätta och diskutera den av många – så och av mig – så hyllade Dylan Wiliam till exempel? Och jag har letat efter kritiska synpunkter. Oroväckande tomt.

Tack och lov har jag, som vanligt via det utvidgade kollegiet på Twitter (man behöver inte twittra själv, men man kan lyssna på andra. Man lär sig mycket. Pröva!), fått hjälp. En kritisk bloggpost skriven David Didau (Storbritannien), diskuterar det helt meningslösa i AfL. Om man genomför det utan tanke.

This post is really about people ‘doing’ AfL badly. Of course, none of this is to say that we shouldn’t use formative assessment, but let’s open the debate and be a little more thoughtful about why we’re using it and what we hope to accomplish. Let’s drain off the filthy bathwater and see if there’s a pedagogical baby worth salvaging.

Läs David Didaus bloggpost från augusti – och fundera själv, både över vad du gör och över vad du inte gör. Jag funderar också, över min egen praktik. Och finner (precis som D D skriver i kommentarerna, också läsvärda) att det är väsentligt att kritisera rätt saker. Illa genomförd/genomtänkt AfL leder ingenstans.