På återseende?

Det här är mitt sista inlägg på förstelärarbloggen Lejonet och räven. Det finns en enkel anledning till det: jag är inte längre förstelärare på Östra Real. Jag är faktiskt inte – till anställningen – lärare längre. Den 1:a juni började jag min anställning som undervisningsråd på Skolverket, med fokus på it i skolan.

Det känns väldigt märkligt att inte ha en läsårsplanering att tugga på under semestern. Det kommer att vara tomt att inte få möta unga människor och diskutera litteratur och litterära upplevelser med dem i höst. Men jag har ett verkligt utmanande (med allt vad det innebär av glädje, besvikelse, tillkortakommanden och lyckokast) arbete som ersätter klassrumslivet, så det är allt annat än synd om mig ändå.

Jag kommer förstås att sakna bloggandet. En fundering på att starta en litteraturblogg har jag – för skrivande och läsande är ju en del av livet, en del som man inte plockar bort bara för att man byter jobb? Kanske möter jag några av er som följt mig där. Om inte hoppas jag att vi ses i sammanhang där Skolverket finns för att stödja, utmana och uppmuntra arbete med digitala verktyg för att öka elevers lärande. Där kommer jag att finnas – och jag hoppas många fler.

Tack för mig, och på återseende?

Katarina

PS Nu HAR jag startat en blogg. Välkommen, om du är intresserad av frågor som rör digital läsning på gott och ont

Grammatik ftw!

Först en bekännelse: jag har under större delen av mitt svensklärarliv varit ohejdat ointresserad av grammatik. Under min svensklärarutbildning för eoner av tid sedan (mitten av 80-talet) gick jag till studierektorn på institutionen i litteraturvetenskap och krävde att få gå en litteraturkurs jag egentligen inte ännu hade behörighet för vid sidan av de fullständigt utarmande och löjeväckande tråkiga kurserna i Nordiska språk för att ”stå ut”. Och det fick jag… Jag har fram till Lgy11 ägnat grammatikundervisningen ett oinitierat, oinspirerat och pliktskyldigt pekfinger och (dessvärre också offentligt) hävdat att ”grammatik kan man ägna sig åt i moderna språk till exempel”.

I samband med de nya kursplanerna i Lgy11 är det inte ett möjligt förhållningssätt. Det VAR i någon mån möjligt tidigare (jodå, jag undervisade om satsdelar och försökte ge förståelsen av de/dem en grammatisk ram, precis som med meningsbyggnaden och tempushållningen: för alla dessa resonemang krävs det språk som grammatiska termer erbjuder och ett sätt att se på språket som därav följer), men skrivningarna i i t.ex. Svenska 2 om ”svenska språkets uppbyggnad, dvs. hur ord, fraser och satser är uppbyggda samt hur de samspelar i grammatiken” skärper onekligen kraven på vad eleverna ska klara – och vad jag alltså måste lotsa dem till. Grammatiken måste ta plats i undervisningen, också i min.

Efter bekännelsen en proklamation: jag uppfattar numera grammatikundervisningen som både viktig, utvecklande och faktiskt direkt rolig! Och jag tror att det finns tre tydliga skäl till denna min omsvängning. Det första är ”mötet med” den funktionella grammatiken – som inte fanns tillstymmelsen av i min lärarutbildning, inte heller i någon fortbildning eller anmodan om fortbildning (det BORDE den ha gjort!), men som jag mött när jag börjat samarbeta mer med lärare i Sva. Tack alla ni som hjälpt mig! Det andra är mötet med grammatiken som de välsignade kungsnördarna ser den, sådana som Tomas Riad och Sara Lövenstam. Grammatiken som upptäcktsresa, fantasi och utvecklande utmaningar. Tack! Och det tredje är de nya möjligheter som it ger för undervisningen både för elever och lärare, förutsättningar för både andra arbetsformer och individualiseringsmöjligheter och delande av resurser. Tack kollegor runtom i landet, och särskilt Maia Andréasson, universitetslektior i Nordiska språk vid Göteborgs universitet vars grammatikfilmer blev min stora inspiration i arbetet!

Under våren arbetade jag med grammatik i Svenska 2 på ett mer systematiskt (och vill jag påstå) mer framgångsrikt sätt än någonsin tidigare. Skulle jag vara kvar i klassrummet nästa år (vilket jag inte är, eftersom jag börjat en tjänst på Skolverket) skulle jag givetvis utvecklat och förfinat mitt upplägg. I ett annat inlägg (se här) beskriver jag hur jag gjorde i vår, och så kanske det kan vara till inspiration och språngbräda för någon annan?

 

Ett grammatikupplägg för Svenska 2

Grammatik i Svenska 2

Under våren genomförde jag ett grammatikmoment med min N-tvåa som jag tycker föll väldigt väl ut. Så här gjorde jag:

Målbild

Jag började med att försöka konkretisera för mig själv vad det är eleverna ska kunna göra, utifrån det som står i det centrala innehållet och kunskapskraven, och hur de ska kunna visa att de kan göra detta. Jag tänkte på de resonemang som förs i lärarmaterialet till NP i Svenska 3, där vad som menas med ett rikt och varierat språk diskuteras. Kanske kunde man använda den texten som målbild: att eleverna skulle förstå vad som där sades? Visserligen är texten skriven för lärare – men det som diskuteras är ju just sådant som eleven ska kunna visa, och för att kunna visa måste man veta vad man ska visa och då måste jag kunna diskutera det med eleverna och då behöver vi ett gemensamt (grammatiskt) språk och en förståelse… ja, det verkade som en möjlighet.

Jag sammanställde NP:texten (förkortade och tog bort vissa delar) till en ”måltext” där jag med grönt markerade sådant som kännetecknar god utredande text (”en rik och varierad meningsbyggnad”, ”en varierad ordföljd” och ”det relativt komprimerade språk som hör till den vetenskapliga texttypen”) och med gult sådant som måltexten beskrev som kvalitetsmärken för sådan text – exempel på grammatiska termer som vi måste förstå och kunna använda (tex huvudsats/bisats, fundament, konjunktioner).

Hur skulle eleverna kunna visa sina kunskaper på området? Här resonerade jag i två steg. Klassen jag hade är heterogen, med allt från elever med rätt stora svårigheter till klart lysande stjärnor. Alla måste utmanas och mötas, och det är verkligen inte lätt. Jag bestämde mig för att se till att kraven för E-nivån skulle kunna uppvisas på lektionstid i praktiskt laborativt arbete, muntligt. För högre nivåer utformade jag en ”språklaboration” – naturvetare är ju vana vid laborationer, tänker jag 😉 – utgående från en egen text.

Slutresultatet hittar du här.

Tidsåtgång

Jag genomförde det här momentet i maj, och det var kaos. Mina elever hade så OERHÖRT många examinationer (nationella prov till den milda grad, det GÅR inte. Det MÅSTE förändras, detta PROVVANSINNE) att vi ibland inte träffades på två veckor (jo, för förutom att det är prov hela tiden är det ju på mina lektioner också…). För att eleverna överhuvudtaget skulle överleva förlängde jag examinationstiden så långt det överhuvudtaget gick, så kalendermässigt ägnade vi 7 veckor åt projektet – men i praktiken blev det 5 lektioner, varav 2 ägnades helt åt skrivarbete med slutexaminationen.

Lektionsserie

Lektion 1

Så här sammanfattade en av eleverna på vår klassblogg den första lektionen: ”I tisdags så jobbade vi med Grammatik! Katarina inledde lektionen med en kort powerpointpresentation av Tomas Riad och sedan gick vi igenom semantiska intuitioner, syntax meningsuppbyggnad, och vad som egentligen är grammatik. Efter det fick vi i uppgift att jobba med grammatik på en hemsida som heter Spraakbanken.gu.se. Katarina la också upp två filmer om grammatik som vi hittar här på bloggen”.

  • Tomas Riad höll ett helt underbart föredrag på Språkdagarna 2012, ett föredrag som jag hittat via UR. ”Vem älskar grammatik” är titeln (och det passade ju tidigare så bra in på mig själv…). När jag arbetade med grammatiken låg också hans bilder tillgängliga via UR (de är borttagna nu), så jag laddade ner dem och gjorde ett urval med intressanta exempel, roliga övningar: sånt som jag hoppades att eleverna skulle gå igång på. Till alla dem som säger (och det gjorde också jag tidigare) ”aldrig i livet att jag skulle använda någon annans bilder och rapa upp sånt som andra gjort” – tänk om! Jag är naturligtvis ingen Tomas Riad, jag fick göra ett noggrant urval för att se till att jag inte tog mig alltför mycket vatten över huvudet i presentationen, och jag var mycket noggrann med att berätta för eleverna att det de nu fick sig till livs var en blek kopia av originalet – men det de fick var så otroligt mycket bättre än något jag kunnat knåpa ihop på egen hand. Däremot fungerade inte hela föredraget (det var tex alldeles för långt). Riad-bilderna blev alltså introduktionen, med inslag av tankelekar och elevaktiviteter (vilket finns i grundföreläsningen).
  • Efter min ”föreläsning” tittade vi på målbildstexten tillsammans, och jag förklarade momentets uppläggning och vi redde ut svårigheter. En av poängerna med måltexten var ju att eleverna skulle se vad de behövde lära sig (för många var ju texten rena rappakaljan – målet då att förstå den efter arbete!)
  • Därefter delade jag ut ett utdrag ur Sara Lövenstams bok ”Grejen med verb” om finita verb. Jag hade gissat att många skulle vara obekanta med detta grammatiska begrepp, och det hade jag rätt i. Men för att jobba med huvudsats och bisats är det ju rätt väsentligt! Så en genomgång av vad ett finit verb är (och varför det är bra att veta något om det) med hjälp av den uppfriskande Lövenstamtexten och en presentation av läxan: att försöka förstå skillnaden mellan huvudsats och bisats med hjälp av en film jag gjort om satsschemat.
  • Eftersom eleverna hade väldigt olika kunskaper med sig från grundskolan (vilket jag visste, vi har ju använt grammatiska termer förut), och eftersom alla behövde friska upp de eventuella kunskaper de hade fanns sedan ett par olika sätt att fortsätta arbeta på lektionen.
    Några få kände sig rätt säkra på det här med ordklasser och bisatser, och tog sig an läxfilmen först, för att sedan testa sina kunskaper lite mer via  GU:s grammatikövningar på Lärka . Andra gick direkt till övningarnaför att pröva sina kunskaper om satsdelar och ordklasser, och såg läxfilmen som just läxjobb. Ytterligare andra ville först börja med att titta på någon av de filmer jag preparerat om satsdelar eller ordklasser, för att det kändes som om kunskaperna inte fanns alls eller lågt väldigt långt borta. Här utbröt alltså lite olika slags arbete i klassrummet, och jag gick runt och hjälpte till att svara på frågor och resonera om svårigheter.

Lektion 2

Samma elev som sammanfattade lektion 1 skrev också om lektion 2: ”Nästa dag fick vi jobba mer med grammatik och ordklasser. Först fick vi ett korsord som vi skulle lösa två och två och efter det fick vi en text där vi skulle bestämma huvudsats, bisats, objekt, adverbial osv. I min åsikt den roligaste grammatiklektionen på länge! Lite svårt var det i början men vi börjar nog komma in i det tror jag;)” Visst är det härligt med kombinationen av roligt och grammatik (jo, den roligaste grammatiklektionen kan vara tråkig, det inser jag också… men ändå)!

  • ”Korsordet” jag använde var ett sk ”skärmkorsord”, något man enkelt tillverkar själv via webben. Här beskriver Cilla Dalen metoden – och jag gjorde alltså ett med grammatiska termer. Det fungerade väldigt bra (och många hade roligt medan de tränade sin förmåga att uttrycka grammatiska termer utan att nämna just termerna…).
  • Sedan gick vi in på textanalys. Jag hade valt ut inledningarna till två favoritnoveller ur Det osynliga barnet (Tove Jansson), Vårvisan och Hemulen som älskade tystnad och kopierat upp på varsin sida av ett A4, och givetvis var de valda med omsorg. Hemul-texten är full av komplexa konstruktioner, medan Snusmumriktexten mest består av likställda satser. Två helt olika slags inledningar – men samma författare, samma målgrupp… Jag läste texterna högt, och vi resonerade lite om ”innehåll” och ”känsla”. Olika! Så då måste vi undersöka: kan vi hitta mönster? Hur jobbar Jansson med huvudsatser och bisatser?
  • Språklaboration två och två: försök reda ut vad som är vad i Janssontexten om hemulen, och försök skriva om så att det blir så många huvudsatser som möjligt. Svårt! Det tycker jag med. Men tillsammans kan man klura, och även om man bara kommer igenom ett par meningar så tvingas man tänka och klura. Några klurade bra på egenhand, andra behövde mycket hjälp av mig. TID var viktigt – och detta att det inte gällde att få koll på så många meningar som möjligt, utan så bra koll som möjligt på de meningar man hann…
  • Gemensam sammanfattning. Vad hade vi sett? Jo, att det var fullt av komplexa konstruktioner, och att det var nästan omöjligt att skriva om till huvudsatser. Varför då? Därför att saker och ting förklarades, hängde ihop, och att meningsbyggnaden faktiskt understödjer det. Och att kon- och subjunktionerna hjälper till att inte bara foga samman olika satser utan också i bästa fall förtydligar sammanhangen.

Lektion 3

  • Nu tog vi oss an Snusmumriken – och vilken skillnad. Efter att ha brottats så intensivt med hemulen kändes snusmumriken som en västanfläkt. Varför då? Därför att det är så många enkla konstruktioner, huvudsatser efter varandra. Men är det en bra text då? Det skulle ju vara variation i meningsbyggnaden? Given och givetvis viktig diskussion om att det väsentliga i allt skrivande är vad författaren vill åstadkomma. Vad vill författaren att vi ska tänka, känna, göra när vi läser om hemulen? Om snusmumriken? Här får vi en beskrivande, rofull text… och den är ljuvlig. I alla fall för muminälskare (och så fick vi prata lite muminvärld och Jansson och koppla på läsminnen också).
  • Sista pusselbiten på plats: fundamentet. Hur ser fundamenten ut i texten?
  • Tid för frågor och funderingar! Vi ägnade en hel del tid åt att reda ut frågor – eleverna fick i möjligaste mån förklara för varann, och bara i ”nödfall” hopppade jag in och hjälpte till.

Efter att ha kommit så här långt bedömde jag att alla som varit närvarande redan haft möjlighet att redovisa kunskaper på E-nivå gällande grammatikavsnittet. Jag bedömde också att de allra flesta gjort det (inte alla dock).

  • Genomgång av slutuppgiften (se vårt måldokument). Här blev det viktigt att förtydliga flera gånger att uppgiften inte bestod i att skriva OM en egen text, utan att SKRIVA om en egen text. Och huvuddelen av arbetet räknade jag med skulle genomföras på lektionstid, för att jag skulle finnas där som hjälp – och för att alla i klassen skulle kunna hjälpa varandra.

Resultat

Resultatet överträffade mina vildaste förhoppningar.

Ett par elever skrev inte någon färdig slutrapport. Den analysen var för svår för dem. Men eftersom jag hade lagt in en hel del muntligt arbete i genomgångslektionerna (de tre första) och eftersom de fanns på plats de andra två lektionerna kunde jag tillsammans med dem resonera om text, om grammatiska begrepp och föra resonemang – så att de utmanades på sin nivå och så att de fick förståelse nog att också kunna klara E-kraven.

Alla elever som lämnade in slutuppgiften hade ”hittat” saker i sina texter som de funderade över. DET tycker jag är underbart. En elev som oftast arbetat på E-nivå skrev tex

”När jag tittar igenom min text om min språkliga förebild hittar jag nästan lika många konjunktioner som subjunktioner, kanske innebär det att jag har en varierad meningsbyggnad eftersom jag inte har för mycket av något. Jag inser att jag i mitt undermedvetna gillar att binda ihop huvudsats med huvudsats och bisats med bisats. Men att jag ändå lyckas varva det med ett antal subjunktioner. En sak som jag däremot reagerar över är vilka konjunktioner och subjunktioner som jag använder mig av, det är nämligen nästan bara ”och” och ”som”. Jag vet sedan innan att jag tycker det är snyggt med tvåtal och tretal, därför hamnar oftast ett ”och” däremellan. Det jag har kommit fram till är att jag borde lära mig att använda andra bindeord. Efter att ha röd-markerat alla mina ”och” i texten ser jag hur många de är, och de står verkligen ut ur texten nu när jag kommit underfund med det. Om jag kunde byta ut mina ”och” till ett annat bindeord skulle min text kanske bli mer effektfull, och inte så upprepad.”

Nej, allt är inte korrekt i den texten. Men hen har hittat något viktigt om sitt eget skrivande, eller hur?  Hen har börjat se att det går att titta på egen text och fundera över byggstenarna – och att byggstenarna kan bytas ut och förbättras…

Jag kan inte låta bli att också bifoga en text som verkligen inte är representativ, en text skriven av en underfundig nördelev som gick igång på tanken att man kan laborera i språk lika väl som i kemi (ett ämne där eleven i fråga visat ovanligt stor begåvning). Allt är inte korrekt i den texten heller – men den är ett underbart exempel på hur skolan kan vara ett växthus där olika ämnens infallsvinklar berikar varandra. Läs och njut! språklaborativ analys av egenskriven text