På återseende?

Det här är mitt sista inlägg på förstelärarbloggen Lejonet och räven. Det finns en enkel anledning till det: jag är inte längre förstelärare på Östra Real. Jag är faktiskt inte – till anställningen – lärare längre. Den 1:a juni började jag min anställning som undervisningsråd på Skolverket, med fokus på it i skolan.

Det känns väldigt märkligt att inte ha en läsårsplanering att tugga på under semestern. Det kommer att vara tomt att inte få möta unga människor och diskutera litteratur och litterära upplevelser med dem i höst. Men jag har ett verkligt utmanande (med allt vad det innebär av glädje, besvikelse, tillkortakommanden och lyckokast) arbete som ersätter klassrumslivet, så det är allt annat än synd om mig ändå.

Jag kommer förstås att sakna bloggandet. En fundering på att starta en litteraturblogg har jag – för skrivande och läsande är ju en del av livet, en del som man inte plockar bort bara för att man byter jobb? Kanske möter jag några av er som följt mig där. Om inte hoppas jag att vi ses i sammanhang där Skolverket finns för att stödja, utmana och uppmuntra arbete med digitala verktyg för att öka elevers lärande. Där kommer jag att finnas – och jag hoppas många fler.

Tack för mig, och på återseende?

Katarina

PS Nu HAR jag startat en blogg. Välkommen, om du är intresserad av frågor som rör digital läsning på gott och ont

Grammatik ftw!

Först en bekännelse: jag har under större delen av mitt svensklärarliv varit ohejdat ointresserad av grammatik. Under min svensklärarutbildning för eoner av tid sedan (mitten av 80-talet) gick jag till studierektorn på institutionen i litteraturvetenskap och krävde att få gå en litteraturkurs jag egentligen inte ännu hade behörighet för vid sidan av de fullständigt utarmande och löjeväckande tråkiga kurserna i Nordiska språk för att ”stå ut”. Och det fick jag… Jag har fram till Lgy11 ägnat grammatikundervisningen ett oinitierat, oinspirerat och pliktskyldigt pekfinger och (dessvärre också offentligt) hävdat att ”grammatik kan man ägna sig åt i moderna språk till exempel”.

I samband med de nya kursplanerna i Lgy11 är det inte ett möjligt förhållningssätt. Det VAR i någon mån möjligt tidigare (jodå, jag undervisade om satsdelar och försökte ge förståelsen av de/dem en grammatisk ram, precis som med meningsbyggnaden och tempushållningen: för alla dessa resonemang krävs det språk som grammatiska termer erbjuder och ett sätt att se på språket som därav följer), men skrivningarna i i t.ex. Svenska 2 om ”svenska språkets uppbyggnad, dvs. hur ord, fraser och satser är uppbyggda samt hur de samspelar i grammatiken” skärper onekligen kraven på vad eleverna ska klara – och vad jag alltså måste lotsa dem till. Grammatiken måste ta plats i undervisningen, också i min.

Efter bekännelsen en proklamation: jag uppfattar numera grammatikundervisningen som både viktig, utvecklande och faktiskt direkt rolig! Och jag tror att det finns tre tydliga skäl till denna min omsvängning. Det första är ”mötet med” den funktionella grammatiken – som inte fanns tillstymmelsen av i min lärarutbildning, inte heller i någon fortbildning eller anmodan om fortbildning (det BORDE den ha gjort!), men som jag mött när jag börjat samarbeta mer med lärare i Sva. Tack alla ni som hjälpt mig! Det andra är mötet med grammatiken som de välsignade kungsnördarna ser den, sådana som Tomas Riad och Sara Lövenstam. Grammatiken som upptäcktsresa, fantasi och utvecklande utmaningar. Tack! Och det tredje är de nya möjligheter som it ger för undervisningen både för elever och lärare, förutsättningar för både andra arbetsformer och individualiseringsmöjligheter och delande av resurser. Tack kollegor runtom i landet, och särskilt Maia Andréasson, universitetslektior i Nordiska språk vid Göteborgs universitet vars grammatikfilmer blev min stora inspiration i arbetet!

Under våren arbetade jag med grammatik i Svenska 2 på ett mer systematiskt (och vill jag påstå) mer framgångsrikt sätt än någonsin tidigare. Skulle jag vara kvar i klassrummet nästa år (vilket jag inte är, eftersom jag börjat en tjänst på Skolverket) skulle jag givetvis utvecklat och förfinat mitt upplägg. I ett annat inlägg (se här) beskriver jag hur jag gjorde i vår, och så kanske det kan vara till inspiration och språngbräda för någon annan?

 

Ett grammatikupplägg för Svenska 2

Alla dessa bloggar…

Jag läste (kanske på twitter, minns inte var) att lärarnas bloggande nu sjunker i Kanada. Från att ha varit rikt och intensivt går lärarbloggandet ner. En mättnad? Ett genomlevt stadium i utvecklingen av arenor för collaborative learning? Svårt att säga. Men på samma ställe stod också att läsa att denna utveckling på intet sätt kännetecknar svenska lärarbloggar och -bloggare.

Själv bidrar jag nu till att utöka mängden lärarbloggar med att börja blogga för Skolvärlden. Som om jag inte var ute och kluddade nog i cyberrymden kan man undra? Men jag välkomnar den här möjligheten att få ett forum att föra fram reflektioner ur ett mer ”allmänt” lärarperspektiv – nå, det är ju förstås enbart mig själv jag representerar, så det är väl en förhoppning att min personliga reflektioner ska kunna äga något slags allmänt intresse snarare, men dock. I bloggen på Skolvärlden kommer jag att skriva om mer och annat än det som direkt rör mitt försteläraruppdrag – och därmed kommer jag också att kanske kunna tydligare rikta Lejonet och räven mot just utveckling inom svenskämnet och IT i det pedagogiska arbetet.

Jag tror att renodlingen av bloggen är en fördel. Den som enbart är intresserad av svenskämnesutveckling ska inte behöva översköljas av personliga reflektioner över lärarlivet i allmänhet och vice versa. De allra bästa bloggarna tycker jag själv är just de ”lite smalare”, och det vet jag att jag inte är ensam om.

Så, välkommen till Skolvärlden om du vill följa mina reflektioner om livet som lärare. Och på denna blogg: vidare mot nya äventyr inom svenskämnet och IT-pedagogiken!