Gråt inte, gråt inte – forska!

Nån som känner igen den uppfordrande rösten från fordomsdags radio? Oline Stig utnämnde den i Sydsvenskan 2007 till ”världens fånigaste jingel” och det är möjligt att hon har rätt. Ändå kändes den faktiskt helt relevant nu i veckan, när PISA-resultaten publicerats och diskuterats.

Det finns anledning att gråta. Jag menar det, på fullt allvar; jag som svensklärare bär sorg över att så många svenska barn och ungdomar inte får den utbildning de behöver och har rätt till. Jag får tårar i ögonen när jag skriver det här – och det är inte klemigt. Det är på riktigt. Och jag bär sorg inte bara som svensklärare, utan som samhällsmedborgare i ett land som misslyckats med att utveckla och värdera utbildning för landets alla barn och unga. Jag bär också sorg över det bristande ledarskap som präglar hela det politiska etablissemanget, SKL, regering, opposition – hela klabbet, som hittills ägnat sig åt att skylla på andra (företrädesvis varandra och i slutänden alltid oss som jobbar i de klassrum som Gud glömt) istället för att beslutsamt se varandra i ögonen och säga ”nog nu. Barnens utbildning är allas vårt ansvar och allas vår framtid. Vad GÖR vi för den?”

Men man kan inte stanna där. Vid gråtandet, ältandet, sörjandet. Vi måste agera utifrån vad vi vet. Och vi måste se till att vi utökar vårt vetande.

Jag ser två stora utmaningar för mig som svensklärare på gymnasiet de närmaste åren. Den första handlar om att möta unga människor som inte fått den läsutbildning de behöver för att klara det de förväntas göra i mina kurser. Den andra handlar om att vara en del i att sprida kunskap om läsning, läsförståelse och läsförståelseutveckling till mina kollegor som inte är svensklärare, men som – i alla ämnen – också kommer att möta unga människor som inte fått den läsutbildning de behöver för att klara de förväntas klara i kurserna.

Det senaste året har läsförmågan faktiskt varit högt uppe på agendan i skolvärlden – och alla visste att det har rasat. I den meningen var PISA-undersökningen ingen nyhet, utan bara en bekräftelse på det vi redan visste. Och i någon mån har vi i skolans värld börjat försöka förhålla oss till detta och diskuterar lässtrategier som aldrig förr. Det är bra. Men som gymnasielärare ser jag ett problem: den forskning och de metoder som diskuteras handlar i stort sett uteslutande om undervisning för yngre åldrar. När jag letar efter artiklar om läsutveckling i pedagogisk forskning handlar de sällan om mina elever. De metoder och arbetssätt som beskrivs känns inte heller omedelbart överförbara till en gymnasiekontext.

Samtidigt kan det här problemet också vara en fördel. Det finns alldeles för många idéer om quick fixes (nån som hört vår utbildningsminister nån gång?) där enkla metoder ska lösa komplexa problem. Men för läsningen på gymnasiet finns det faktiskt ingen given quick fix att förledas av. Vi måste hitta sätt att arbeta med, tydliggöra, utveckla och utmana läsförståelsen för våra elever ”själva”, utifrån den forskning som ändå gives. Och det FINNS forskning, om den än inte lett fram till tydliga och självklara metoder. Några exempel på vad den säger:

  • höga effektvärden ger metoder som innebär ”cooperative learning”. (se tex sammanställningen på bestevidence.org ”a free web site created by the Johns Hopkins University School of Education’s Center for Data-Driven Reform in Education (CDDRE) under funding from the Institute of Education Sciences, U.S. Department of Education. It is intended to give educators and researchers fair and useful information about the strength of the evidence supporting a variety of programs available for students in grades K-12.”)
  • läsförståelsen är avgörande i i stort sett alla ämnen – och har sina särskilda förutsättningar i och med att varje ämne har ”sin begreppsvärld” och ”sin språkliga textstruktur”. Därför måste lärare i alla ämnen arbeta med hur texter ska läsas för förståelse.
  • forskare talar allt oftare om motivationens betydelse (läs inte ”det måste vara roligt”. Motivation betyder inte rolighetsfaktor i Guthries forskning. Det betyder snarare relevans). Framförallt inom naturvetenskapliga ämnen har arbete med CORI (Concept-Orientated Reading Instruction) uppmärksammats, som en fortsättning på och utveckling av RT (Reciprokal Teaching) och CSI (Cognitive Stragey Instruction). En ganska lättläst genomgång av de olika ”modellerna” finns i Jennifer Cromleys artikel Metacognition, Cognitive Strategy Instruction, and Reading in Adult Literacy.

Forskningen finns – och vi, som ska omvandla den till praktiskt klassrumsarbete finns. Och om det är så att cooperative learning är så framgångsrikt för elever borde det väl funka på samma sätt för lärare? Vi har inget att vänta på! Nu hjälps vi åt för att hitta olika sätt att praktiskt, tydligt, utmanande och utvecklande hjälpa våra elever till den läsförståelse de behöver. Och vi hjälper varann. Basta!

Annonser

Kommentar:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s