Mina första veckor har varit mer än fullmatade – och det delar jag med säkerhet med alla andra i skolans värld. Full fart framåt med nya kurser, gamla klasser, nya klasser, organisationsförändringar… det är SÅ många startmoment samtidigt. Och ETT av dem är, för mig, försteläraruppdraget.
Vad en förstelärare gör är inte särskilt väl definierat. Det kan man se i olika diskussioner som förs, på fb, på twitter och i olika tidningar och artiklar. Det finns kanske skäl att vara oroad över det. Det finns också något som är utmanande på ett positivt sätt, tror jag. I bästa fall kan olika förstelärare få möjlighet att utveckla arbete i olika skolor på olika sätt – på de sätt som de var och en bäst är skickade att göra.
Själv har jag ägnat mina första två veckor åt att diskutera förutsättningar för fortbildning och kollegialt kooperativt lärande, att få ordning på en del administrativt trassel kring PIM, och att informera om, skapa förutsättningar för och tjata, tjata, tjata om våra elevers rätt till Svenska som andraspråk. Det ÄR inte lätt på en stor, trångbodd, ekonomiskt svårt trängd skola med en brist på organisatorisk erfarenhet av att driva och genomföra undervisning i svenska 2 utöver individuellt stöd (som heroiska lärare gjort underverk i!). Men nu, för första gången under de tio år som jag jobbat här, kommer vi att ge KURSEN Svenska som andraspråk 1. Det känns som ett STORT fall framåt för våra elever, och för skolan som helhet. Och det är ett samlat svensklärarkollektivs envetna arbete, ivrigt understött av tålmodiga studieochyrkesvägledares och speciallärares lika envetna arbete, som lett till att det nu ÄNTLIGEN blir som det bör vara, det är inte min förtjänst. Men det HAR varit bra att ha den tid i tjänsten som jag nu har (20%) att informera, sammanställa elevnamn, informera mer, tänka igenom alternativ, sitta i möten – allt det som behövs för att skapa en organisationsförändring som sitter långt inne.
Språket som allas rätt och möjlighet, svenskan som nav och bas i alla ämnen och flerspråkighet som en tillgång och inte en brist. Där är vi – dit ska vi.
Puh. Nu faktiskt dags för helg. Så skönt!
Lejonet och räven 